Vad är BMI för något? Bariatrin relationen för vuxna mellan vikt och längd enligt beräkningen kroppsvikt i kilogram dividerat med kroppslängden. Man kan mäta ett BMI i fyra olika viktklasser. Det handlar om underviktig, normalviktig, överviktig och fetma. Jag har aldrig varit BMI nära utan endast läst och hört lite om det runtom mig. Det var först för ett par veckor sedan som jag kom BMI nära och den blev min största mardröm. 

Jag satt hos läkaren och skulle göra alla sorters prov man kunde göra. Längd och vikt var inget undantag och ingenting med det. När jag hade mätt mig och vägt mig sätter hon sig och tittar mig i ögonen och säger "Amanda, du är överviktig. För att inte riskera massa sjukdomar måste du gå ner i vikt". Jag tittade på henne och ursäkta men vad fan säger du?. Nog att jag visste att jag har lite extra fett på kroppen och inte har den typ av kroppsform som "Idealet" talar om att kvinnor ska ha. Detta kom dock som en chock. För att inte riskera sjukdomar så måste jag gå ner i vikt? Vem är hon och talar om för mig att jag måste gå ner i vikt? Svaret från henne var att jag hade ett högt BMI och måste gå ner i vikt för att hamna i den normala sektorn. Normala? Vad är det hon säger? Vem är hon och tala om för mig vad som är normalt eller inte?. Jag kan säga att resten av allting hon försökte förklara för mig gick in i ena örat och ut genom aldrig. Jag var redan upprörd av hennes åsikter om min kropp, hur hon kunde öppna sig och tala om vad jag ska göra. 

Normal? Vad tusan är normal egentligen? Jag satt hemma och sökte på internet om BMI och räknade ut vad jag skulle väga om det skulle vara "normalt". Jag är väldigt kort så enligt mitt BMI skulle jag väga 50-55 kg. Är det vad som skulle vara normalt? Nu väger jag tio kilo mer än detta, är jag onormal helt plötsligt? Vad är BMI att berätta om jag är underviktig, normalviktig eller överviktig genom en längd och vikt? Jag kan förstå att det kan vara bra när det kommer till sjukdomar på en längre sikt eftersom sjukdomar kan ha står betydelse på vikt och kroppstypen. Dock att hon som ska vara läkare och arbeta med ungdomar säger rakt ut att jag som kvinna måste gå ner i vikt för att bli normal? Jag har haft en extrem ilska och frustration enda sedan dagen jag var där, vilket är ett par veckor sedan nu. Hur kan en människa uttrycka sig så? Hade jag varit tio centimeter längre hade min vikt varit normal nu, men icke så som det ser ut nu? 

Jag är så förbannad på hur BMI används och hur mycket det kan påverka människor. Jag har alltid haft ett lite sämre självförtroende och varit medveten om att jag inte har den typiska idealen, och det har varit jobbiga perioder i ungdomen. Blir detta bättre nu menar dem? Jag kan ärligt tala om att det har varit ett par väldigt jobbiga veckor eftersom hennes ord ekar i min hjärna dagligen. Jag får en extrem ångest så fort jag äter en godisbit, så fort jag inte förbränner kalorier eller så fort jag stoppar i mig någon form av kolhydrat. Ska det vara så? Är det såhär jag ska fortsätta mitt liv? En ständig ångest eftersom mitt BMI antingen talar om att jag är överviktig eller för kort? Det ska inte vara såhär. 

Jag vill att ni som läser på internet om BMI, ni som också har en patetisk läkare som talar om för er att ni inte tillhör den gruppen som ska vara "normal" ska sluta läsa om BMI och dess effekter. Det handlar inte om att sträva åt det normala. Det handlar inte om att din längd samt vikt dividerat med någonting eller hur fan det räknas ut ska tala om för dig om du är underviktig, normalviktig eller överviktig. Jag vill slänga BMI åt helvete när det kommer till kroppshets och det hälsosamma livet. Jag vill inte att fler människor där ute ska bli förstörda och må dåligt över något sånt här som kan förstöra en självkänsla totalt. 

Idag är det pepp-torsdag och med detta inlägget vill jag tala om för dig att du duger precis som du är. Det spelar ingen roll om du är kort, lång, underviktig, normalviktig eller överviktig när det kommer till BMI. Du duger precis som du är och ingen ska någonsin tala om för dig vad du ska göra och inte. Det är alltid upp till dig och dina val. Du gör dina val efter ditt liv. Hur vill du leva? Vad trivs du bäst i? Hur mår du bäst? När mår du bäst? Det handlar om DINA VAL och ingen annans. Gör nu mig en tjänst. Släng BMI åt helvete. Du kommer må bättre utan den.

 

 

Det är ren hatkärlek att närma sig gymmet. Jag vet att så fort jag sätter fötterna innanför dörrarna på gymmet kommer ångesten, rädslan och jag blir liten på nytt. Kommer jag göra fel? Varför tittar folk på mig? Är det mig det är fel på? Varje gång samma tankar. Panik genom ett helt pass att jag ska göra fel och göra bort mig. Att folk ska titta på mig. De som oftast är där, det är dem vältränade personerna med muskler och bra kroppar. Dem som är där flera timmar varje dag och flexar med sina kroppar. Där mitt i allt står jag. Hon som sticker ut. Hon som väger några kilo mer. Hon som har några procent mer fett. Hon som är livrädd att sticka hon. Hon som vill springa därifrån. Där har ni mig. Tjejen med panik. 

När jag kommit igenom ett helvetespass kommer glädjen. Klumpen i magen som släpper när jag kommer därifrån. Lyckoruset att jag klarade ännu ett pass utan att svimma. Att jag klarade ännu ett pass utan att göra bort mig. Att jag fortfarande är på väg emot mina mål. När jag går därifrån släpper hjärnspökena och allt känns betydligt enklare. Varför ska jag behöva skämmas över den jag är? Jag är där liksom alla andra. Vi är där för samma uppgift, att träna, uppnå mål och att kriga. Det är ingenting fel på mig, vilket jag försöker intala mig själv varje gång innan jag tar stegen mot gymmet. Ingen tittar på mig för att jag är värdelös. Ingen tittar på mig för att jag gör bort mig. Ingen tittar på mig för att jag är annorlunda. Det är bara någonting som jag har i hjärnan som skriker på mig så fort motståndet kommer. 

Att veta panikattackerna kommer: det är ett helvete. Att behöva handskas med det varje gång jag ska gå och träna. Att jag ens kommit dit, då har jag redan vunnit. Att jag är där betyder att jag vill någonting. Att jag vill träna. Jag gör inte detta för någon annans skull. Jag gör det inte detta för att andra ska kunna se annorlunda på mig. Jag gör inte det för att jag ska bli mer accepterad som individ. Jag gör detta för MIG och MIN KROPP. Jag ska inte behöva gå till gymmet och ha panik. Det handlar om mina resultat och inte andras. Min kropp och inte andras. Jag har redan kommit en bit på vägen genom att uppnått mitt första delmål på en vecka, men detta är bara början. Resan har precis början och denna gången ska jag få skina så som jag är värd. Så många gånger jag gömt mig för att låtit andra ta platsen och lysa. Denna gången är det dags för mig att steppa fram. 

Psykisk ohälsa finns i många olika former. Det är ett helvete att leva med det och att inte alltid veta när attackerna kommer. Att känna sig otillräcklig. Oduglig. Tänk att du har klarat av alla sämre svackor tidigare och att du fortfarande står med fötterna på marken. Du kommer klara detta också. Jag klarar av att gå till gymmet och krigar mot mina hjärnspöken dagligen. Du kan övervinna dina rädslor och stå som vinnare du också. Jag har inte trott på mig själv innan men nu vet jag att det är möjligt. Att jag kan övervinna min största rädsla. Jag tror på dig. Nu måste du tro på dig själv.