Ni vet när hamnar hamnar i en livskris där man inte vet vem man är, vart man är på väg eller hur man ska ta sig framåt i livet? Där hamnade jag för lite mindre än två år sedan. Det var en solig dag, en lördag och jag var på väg hem till min lägenhet. Jag hade varit och ätit hos mamma och var på gott humör vilket jag inte brukade vara då. Jag kan säga såhär, det varade inte länge.

På ett par sekunder förändrade mitt liv då jag känner ett par armar ta tag om min midja. Vad jag tänkte då vet jag inte. Det svartnade totalt och på ett par millisekunder förstod jag vad som var på väg att hända. Medan han försökte dra ner mina byxor med hans äckliga svarta handske han hade på sig kom paniken i mig. Jag började dra, slita och flaxa runt för att komma loss. På något sätt kom jag loss och han började springa åt ett håll medan jag åt ett annat. Aldrig har jag känt mig så rädd, smutsig och värdelös som människa. Som kvinna. 

Där startade min första riktiga livskris. Ett rent helvete som aldrig helt kommer försvinna. Det handlar nu om att försöka leva med det och lära sig att hantera sina känslor, tankar psykiskt i olika sammanhang. Under den första perioden var jag extremt rädd. Det var vinter och mörkt konstant vilket gjorde att jag inte rörde mig ute mer än nödvändigt. Jag cyklade till jobbet och cyklade hem. Varje människa man såg ute inbillade man sig var han som hoppade på mig. Jag visste inte vem det var och polisen la snabbt ner utredningen eftersom "Det fanns ingen anledning att fortsätta". Så stod det i mina papper som kom hem på posten. Ändå hade det hänt tre överfall på samma slinga nere vid vattnet. 

Jag kan sitta och titta tillbaka idag på allting och undra varför allting hände i samma period? Skulle jag komma ut starkare som person? Var det någon mening med allting? Varför skulle det hända?. Det finns så mycket frågor som jag aldrig kommer få svar på. En kvinna som aldrig kommer bli hel igen, samt att jag kommer få leva med en rädsla inom mig livet ut. På något sätt kan jag Idag tacka mig själv att jag stod ut. Jag hatar att jag har behövt gå igenom allting, men idag ser jag hur mycket jag utvecklats som människa på det senaste året. Jag har lärt mig att leva med rädslan, den psykiska resan som startade då och omvandla ilska till motivation. 

Idag vet jag att jag överlever alla motgångar som sker i livet. Det handlar inte om att överleva, utan det handlar om hur ska jag ta mig vidare? Hur ska jag överleva? Hur ska jag göra det bättre för mig?. Jag har alltid varit den personen som lämnat allt mitt bakom mig och fokuserat på dem jag har runtom mig, mina nära och kära. Tillslut kommer allting man lämnat bakom sig upp till ytan igen och det skedde i samma veva som detta. Samtidigt är jag ändå glad att kunna hantera allting på samma gång, att få allting på samma gång och kriga mig igenom det tunga moln av mörker som kom på samma gång, för idag står jag här som överlevare, krigare och stolt. Jag kan inte säga att jag är mig själv för det är jag inte. Dock är jag fruktansvärt stolt över mig själv att jag står här idag och har den styrkan som jag har. Inte bara till mg utan till mina nära. Jag har lärt mig att hantera sorg, ilska och livskriser på ett sätt som jag inte trodde var möjligt i min unga ålder. Man lär sig inte att överleva för man står där vid vägkanten och överleva är det enda valet som finns. Jag vill tacka mig själv för att jag idag står här stolt, stark och som den kvinna jag är. För att jag idag tog steget och gick förbi platsen det hände på. Första gången sen dagen. Jag gjorde det och är på väg framåt. På väg att hitta mig själv och den jag vill bli.

 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress