Vissa dagar är bra och vissa dagar är sämre. Mina senaste dagar har varit mer än sämre. Dem har varit brutala. Jag har inte haft panikattacker på ett par månader vilket har varit en otrolig lättnad och en process som gått ständigt framåt.
 
 I måndagskväll började jag känns mig konstig. Ont i bröstet och svårt att andas. Som att en klump satt fast i halsen och stoppade andningsvägen. Jag tänkte inte mer på det utan valde att lägga fokusen på att jag trots enorm trötthet inte kunde somna. Med endast ett par timmar bakom mig gick jag till jobbet som vanligt. Efter ett par timmar började jag känna mig konstig igen. Hårda hjärtklappningar, svårt att andas och dåsig i ögonen. Jag hade drabbats av min första panikattack på flera månader. 
 
Idag två dagar senare ligger jag fortfarande hemma i sängen.
Jag är tom. 
Jag känner ingenting. 
Jag är inte ledsen. 
Jag är inte glad 
Jag är inte arg
Det är en känsla som inte går att beskriva. Jag känner ingenting och jag kan sova tjugo timmar i sträck. Min kropp har sagt ifrån. 
 
Mitt tips till er som lever med psykisk ohälsa eller ni som känner att er kropp börjar säga ifrån. Det är viktigt att lyssna när kroppen säger ifrån. Det är ett varningstecken som du måste vara noga med. 
 
Känns som jag är gjord av sand
Jag bygger högt och rasar ibland
Hittar mig nån helt annanstans
Där jag kan börja om, starkare imon
 
(null)
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress