Det är ren hatkärlek att närma sig gymmet. Jag vet att så fort jag sätter fötterna innanför dörrarna på gymmet kommer ångesten, rädslan och jag blir liten på nytt. Kommer jag göra fel? Varför tittar folk på mig? Är det mig det är fel på? Varje gång samma tankar. Panik genom ett helt pass att jag ska göra fel och göra bort mig. Att folk ska titta på mig. De som oftast är där, det är dem vältränade personerna med muskler och bra kroppar. Dem som är där flera timmar varje dag och flexar med sina kroppar. Där mitt i allt står jag. Hon som sticker ut. Hon som väger några kilo mer. Hon som har några procent mer fett. Hon som är livrädd att sticka hon. Hon som vill springa därifrån. Där har ni mig. Tjejen med panik. 

När jag kommit igenom ett helvetespass kommer glädjen. Klumpen i magen som släpper när jag kommer därifrån. Lyckoruset att jag klarade ännu ett pass utan att svimma. Att jag klarade ännu ett pass utan att göra bort mig. Att jag fortfarande är på väg emot mina mål. När jag går därifrån släpper hjärnspökena och allt känns betydligt enklare. Varför ska jag behöva skämmas över den jag är? Jag är där liksom alla andra. Vi är där för samma uppgift, att träna, uppnå mål och att kriga. Det är ingenting fel på mig, vilket jag försöker intala mig själv varje gång innan jag tar stegen mot gymmet. Ingen tittar på mig för att jag är värdelös. Ingen tittar på mig för att jag gör bort mig. Ingen tittar på mig för att jag är annorlunda. Det är bara någonting som jag har i hjärnan som skriker på mig så fort motståndet kommer. 

Att veta panikattackerna kommer: det är ett helvete. Att behöva handskas med det varje gång jag ska gå och träna. Att jag ens kommit dit, då har jag redan vunnit. Att jag är där betyder att jag vill någonting. Att jag vill träna. Jag gör inte detta för någon annans skull. Jag gör det inte detta för att andra ska kunna se annorlunda på mig. Jag gör inte det för att jag ska bli mer accepterad som individ. Jag gör detta för MIG och MIN KROPP. Jag ska inte behöva gå till gymmet och ha panik. Det handlar om mina resultat och inte andras. Min kropp och inte andras. Jag har redan kommit en bit på vägen genom att uppnått mitt första delmål på en vecka, men detta är bara början. Resan har precis början och denna gången ska jag få skina så som jag är värd. Så många gånger jag gömt mig för att låtit andra ta platsen och lysa. Denna gången är det dags för mig att steppa fram. 

Psykisk ohälsa finns i många olika former. Det är ett helvete att leva med det och att inte alltid veta när attackerna kommer. Att känna sig otillräcklig. Oduglig. Tänk att du har klarat av alla sämre svackor tidigare och att du fortfarande står med fötterna på marken. Du kommer klara detta också. Jag klarar av att gå till gymmet och krigar mot mina hjärnspöken dagligen. Du kan övervinna dina rädslor och stå som vinnare du också. Jag har inte trott på mig själv innan men nu vet jag att det är möjligt. Att jag kan övervinna min största rädsla. Jag tror på dig. Nu måste du tro på dig själv.

 

 

Brandon Lee

Hjärnspöken är ju ingenting annat än just hjärnspöken som existerar bara om man tillåter dem existera, inget fysisk som man kan ta på utan helt abstrakta saker som försvinner så fort man slutar tänka på dem, du är fin som du är, försonas med det och bli en vän med dig själv så ordnar resten av sig självt per automatik. Ha det fint Amanda,..bad ass tatueringar du har, snyggt på ett lite demonisk vis.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress