Ni som lever med psykisk ohälsa vet vad jag menar med en natt för helvetet. Tyvärr har jag haft allt för många sånna nätter den senaste tiden. Oavsett hur trött och är så går det inte att somna, det spelar ingen roll. Tillslut blir man bara knäpp. Eftersom jag jobbar också blir det rätt problematiskt. Hur mycket jag än vill jobba så går det inte efter sånna nätter. Panikattacker och ingen sömn, det lägger sig i huvudet tyvärr oavsett jag vill eller inte. 

Jag fick kanske två timmars sömn då mellan 18 igårkväll och 09 nu på morgonen. Det säger ju allt. Dessa två timmarna är inte efter varandra heller. Om jag väl lyckas somna så vaknar jag kanske tjugo-trettio gånger per natt så någon regelbunden sömn går inte det heller. Ska tillbaka till läkare om en vecka för att justera mina mediciner och jag hoppas på gud att det blir bättre då. 

Idag gick jag allafall upp vid nio eftersom jag inte tyckte det var lönt längre. Lagade mig proteinpannkakor tillsammans med en smoothie gjord på grekisk yoghurt, avokad, banan och protein. Tänkte äta lite i sängen, kika på någon serie och sedan läsa om Thereses bok Ibland mår jag inte så bra. Jag läste ut den på en dag i somras och tyckte den var galet bra. Eftersom jag idag står i det läget jag gör kan det vara bra att läsa om den och påminna sig själv det enda och andra. En sak har jag säkert allafall. Jag ska inte lämna sängen idag. 


(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
Du som gråter dig tills sömns varje kväll
Du som inte vågar gå till skolan pga blickarna och tystnaden så fort du kommer
Du som skadar dig själv när ingen ser
Du som tvingas leva ständigt på kanten till att bryta ihop.

Jag ser dig. Jag hör ditt rop på hjälp. När du känner dig som ensammast: kom då ihåg att jag står bakom dig. När du känner dig som svagast: kom då ihåg hur långt du har kommit i livet. När du känner dig som lägst på botten: räck då ut din hand så hjälper jag på vägen. När du inte orkar kämpa så kämpar jag åt dig. Låt mig torka dina tårar. Låt mig förstå. Låt mig få vara den hjälpande handen. Låt mig få vara kramen som läker. Låt mig få vara ditt leende på läpparna. Låt mig få hjälpa dig att bli ditt bästa jag. Du är en fantastisk person. Jag vet att man kan skratta bort orden när man står och mår som sämst. Man känner sig värdelös, ensam, äcklig och allting känns meningslös. MEN. Jag vill lova dig. Du ÄR fantastisk. Titta hur långt du har kommit i livet, och hur du ständigt jobbigare vidare varje dag. Även om du inte orkar kämpa mer så vaknar du upp morgonen efter ändå. Även om du inte orkar kämpa så orkar du ändå. Du är så stark. Så vacker och så bra. Du har kommit så långt i livet och ska fortsätta framåt. Låt mig vara en hjälpande hand på vägen upp. Vi ska visa världen hur starka vi är. Hur bra vi är och att vi faktiskt förtjänar att vara här. Låt mig nu ta din hand. Du och jag, tillsammans mot framtiden. Låt mig nu få torka dina tårar och hjälpa dig upp. En gång för alla.

 
Nu är jag inne på fjärde dagen där kosten är totalt förändrad och ingen form av godis eller alkohol finns inblandad. Jag är en form av känsloätare. Det betyder att jag äter genom mina känslor. Jag äter när jag mår dåligt och jag äter när jag mår bra. Det är nu jag börja känna av enormt i min kropp att jag inte fått i mig den mängd dåligt socker som jag är van vid. Det är nu dem jobbiga dagarna sakta börjar. Faktum är att jag inte vet vad jag ska göra. Hur tar man sig igenom det? Det enda jag vill göra är att springa till affären, köpa mig en stor mjölkchoklad och proppa i mig den samtidigt som jag tycker synd om mig själv!?. Jag vet faktiskt inte hur jag ska ta mig igenom dessa nästkommande jobbiga dagar. Just nu dricker jag Nocco bara för att få bort sötsuget lite, men det är svårt. 

Jag har kommit till denna fas vid ett flertalgånger innan men då gett upp. Jag har kommit till dessa dagar och tänker "fan det är inte värt det". Idag är det dock annorlunda och jag vet hur stolt jag är när jag står där om ett par veckor och faktiskt ser en skillnad fysiskt på min kropp samt börjar må bättre psyksikt. Det handlar bara om HUR jag ska ta mig igenom denna första fas som egentligen är värst. På något sätt är det tur att jag åker iväg i helgen, eftersom jag inte har tiden och tänka på godis och mitt sötsug då. Tyvärr kan man inte alltid bara åka iväg så fort man känner ett sötsug för att komma över det. Jag måste komma på mitt egna sätt att sätta stopp för det ändå.